Teracombloggen vilar

Efter drygt tre månader av intressanta inlägg går Teracombloggen in i viloläge. Bloggen kommer eventuellt att återuppstå, fast då med en annan inriktning och i annorlunda form.

Vi vill tacka alla de skribenter som bidragit med intressanta, tankeväckande och ibland provocerande inlägg. Ett stort tack riktas också till de som kommenterat inlägg och på det sättet bidragit till att skapa diskussion.

Befria oss från e-posten!

Dagligen ondgör jag mig över e-postens brister. Av de drygt 100 mejl jag får dagligen är cirka hälften sådana som jag bör skicka vidare, svara på eller på annat sätt agera på. I kombination med alla andra arbetsuppgifter händer det, Gud förbjude, att jag glömmer att agera eller flagga vissa mejl som försvinner djupt in i inkorgen.

Jag skulle vilja att man mer ser på digital kommunikation som ett flöde där man som i så många andra situationer får kommunicera på olika sätt. Under snart tio år har e-post blivit ett av de prioriterade kommunikationsmedlen. E-posten har utvecklats till ett universalverktyg för att nå ut med all slags information och många ser det som förstahandsvalet för dialog.

Det blir mer och mer uppenbart att e-post minst sagt har sina begränsningar och nu får det vara nog.
Störst irritation skapar alla filer som skickas fram och tillbaka och tar massor med plats i inkorgen och skapar total förvirring om vilken version som är den rätta. För att inte tala om att boka möten via e-post.

På mitt arbete jobbar vi ofta mot gemensamma dokument som skickas inom en projektgrupp som kan sitta på olika ställen. Det kan röra sig om allt från kortare artiklar till mer omfattande rapporter. Under processen är det oundvikligt att någon i gruppen börjar arbeta i fel fil och det kan krävas timmar för att spåra förändringarna i en fil och synka dessa med de senaste uppdateringarna. Det händer ofta att arbetsgruppen sitter i olika nätverk och operativsystem som kommunicerar dåligt med varandra. Inte sällan försvinner eller ersätts formatering, vilket skapar onödigt extraarbete.

För att förstå fördelarna med att använda andra plattformar behöver man kasta sig in det och prova.

Här är några tips för att minska e-posteländet:

• Använd chatt och IM-tjänster för att kommunicera med din omvärld. Du kan exempelvis skapa chattgrupper för projektgruppen.

• I de flesta chattjänster har du möjlighet att skicka filer. På detta sätt kan du undvika att belasta inkorgen.

• Ett annat alternativ till att skicka fler dokument via chattjänst och att undvika att skicka mejl som är större än 50k, är att lägga arbetsdokumentet, exempelvis bildfilen eller Powerpoint-presentationen, i någon webbaserad hostingtjänst. Det finns flera. Själv använder jag ZumoDrive och Dropbox. Då räcker det att du skickar länken till filen. Mappen kan vara publik eller låst till arbetsgruppen.

• Arbeta mot mappar som ligger på webben. Bjud in gruppen. Då kan ni arbeta mot samma filer.

• Det finns flera tjänster där det är möjligt att arbeta mot samma filer direkt på webben. Google Docs är kanske den mest kända. Då är det möjligt att arbeta mot samma fil.

• Använd Scribd eller SlideShare om du ska presentera en doc-fil eller en presentation. Här kan du lägga upp dina filer som omvandlas till ett format som är enkelt att läsa direkt på webben. Även dessa går att lägga publikt eller för en avgränsad grupp.

• Bilder och filmer kan du lägga upp på Flickr och YouTube. Här har du också möjlighet att skapa mer eller mindre publika rum.

• Använd communities och wikis för att skapa forum eller digitala arbetsplatser där ni kan samla material. Det går också att länka till era andra plattformar.

• Boka möten och skapa kom-ihåg-listor på tjänster som Doodle och Todoist.

• Mikrobloggar är ypperliga för att ha dialog med omvärlden. Twitter har konstigt nog blivit den mest populära. Det är en bra push-tjänst men värdelös för att få igång en dialog. Då är FriendFeed, Bloggy och Jaiku mycket bättre. Ett plus med Twitter är att det går att skicka direktmeddelanden till personer. På så sätt kan Twitter funka som enklare direkt-chatt.

• Det finurliga är att många av dessa plattformar enkelt går att integrera med varandra vilket underlättar ditt digitala kommunikativa liv.

• Ytterligare ett plus en mer webbaserad strategi är att du samlar ditt material på olika plattformar. När det gäller ditt publika material får du så att säga en social mediestrategi på köpet.

Jag drömmer om en värld där e-posten används minimalt. Tyvärr är många användare late adopters och hur framgångsrik en e-postfri strategi kan bli beror på den svagaste länken.

Jag föreslår att innan du skickar nästa mejl tänker efter om du kan kommunicera det på något annat sätt genom att använda någon av webbplattformarna. Snart kommer både du och dina kontakter förstå värdet med en näst intill e-postfri värld.

Joakim Lind, Cloudberry Communications
www.twitter.com/jold
http://lind.bloggy.se

Sverige behöver en vital tredje mediesektor

Det civila samhället slår vakt om, kompletterar, förstärker och stimulerar medborgarnas samhälleliga engagemang. Utan detta skulle inte heller den offentliga sektorn och den kommersiella sektorn räcka till för den demokrati vi vill ha. Detta är också en viktig faktor i det demokratiska underskott som ännu råder i de forna kommunistländerna. Såväl yttrandefriheten som det fria föreningslivet bromsas.

Mediemarknaden har idag ett stort antal entreprenörer som ger oss massor av radio- och tv-kanaler, även i Ryssland. Men det paradoxala är att i takt med att utbudet ökar så minskar mångfalden. Det är inte så konstigt eftersom två sektorer dominerar; den offentligägda public servicesektorn och den privatägda kommersiella sektorn. I ökad takt börjar kanalerna nu likna varandra. P3 låter som en kommersiell radiokanal (fast utan reklam) och SVT snubblar allt oftare in i trams-tv med Grillat och Ballar av stål (nästan). Detta är inte heller så konstigt; proffsen i bolagen vandrar in och ut hos varandra. Chefer hos SVT kan komma från kommersiell tv etc. Angloamerikansk tv präglar tv-utbudet i Sverige i en ofattbar omfattning med tanke på att tv även produceras i andra kultursfärer; såväl i Sverige som utomlands.

I takt med att problemen ökar för de stora mediekoncernerna kan man fråga sig om det skall vara en självklarhet att det i praktiken skall råda ett systemduopol för radio och tv i Sverige. Måste allt vara antingen public service eller kommersiell radio/tv?

I flera årtionden har det i världen funnits en tredje mediesektor som också är en viktig del av det civila samhället. I Sverige är detta mest bekant som närradio och öppna kanaler (för tv). Trots att det finns 150 närradiostationer och ett 20-tal öppna kanaler lever denna sektor på marginalen eftersom de flesta politiker och journalister har valt att titta bort och utgå från att duopolet skall bestå. Detta lappas och lagas på. Vad som sker utanför landets gränser uppmärksammas sällan. Och det är ju självklart; makteliten inom dessa två mediesektorer har inget intresse av att skapa opinion för en i sammanhanget stärkt tredje sektor. Inom denna sektor finns inga möjligheter till höga löner eller aktieutdelningar samt knappast chans till kändisskap.

Det finns mer än 3.000 icke-kommersiella radio- och tv-stationer i Europa (utanför public service-sektorn). I höstas tog Europaparlamentet med 445 röster mot 41 en resolution som uppmanade medlemsstaterna till att stödja den tredje mediesektorn; Community Media in Europe. I detta skall bl.a. ingå att de icke-kommersiella radio och tv-kanalerna skall garanteras utrymme när digitala övergången sker. I februari i år tog Europarådets ministerkommitté en liknande uttalande. markeringarna är särskilt viktiga för medieutvecklingen i Östeuropa där public service direktstyrs av politiker och reklam.

Norge har redan beslutat att öppna det marksända digitalnätet för det civila samhället. I år invigdes också den öppna kanalen ”Frikanalen” som nästa år kommer att sända dygnet runt och nå hela landet. Vid invigningen hyllades initiativet såväl av kulturministern som av en talesman från största oppositionspartiet Høyre.

När det danska marknätet startar i november i år kommer det här att finnas utrymme 20 tim/dygn för regional och nationell icke-kommersiell tv för föreningslivet och andra. I första kanalknippet (muxen) där Danmarks Radio och TV2 finns. I Sverige kräver man att det civila samhället, som är byggt på ideell grund, skall spela på samma planhalva som SVT och kommersiella tv-bolag och själv köpa utrymme i marknätet, som ändå är upptaget. Det civila samhället tas mer på allvar i Danmark och Norge än i vårt land.

Ifråga om radio händer det mycket inom området ”community radio”. Ett gott exempel är utvecklingen av den nya brittiska närradion som har betydligt ljusare framtid än sin svenska motsvarighet. Det handlar inte i första hand om pengar utan om den svenska lagstiftningen som baseras på förhållanden och förväntningar från 80-talet. Istället för en livskraftig lokal radiostation i varje kommun kommer de återstående närradiostationerna dö sotdöden om lagen inte förnyas. Som bekant har man ju redan låtit lokalradion (PLR) dö och bli ersatt av två rikstäckande kommersiella radiobolag.

Förutom det akuta behovet att ändra radiolagen behövs för närradion ett nytänkande som inte hänger upp sig på teknikval. Nuvarande analoga FM-sändningarna kommer länge till att duga väl för lokal räckvidd, men framöver kan exempelvis digitalradio som DAB+ bli utmärkt för regional eller nationell räckvidd.

Ideologin måste istället vara att underlätta för det civila samhället att kunna nå ut till alla medborgare via sina egna radio- och tv-kanaler. Och nog skulle en vital tredje mediesektor kunna skapa en ny dynamik i det numera gråa svenska medielandskapet? Denna sektor skulle också kunna stimulera de två etablerade sektorerna. Men framför allt bidrar den tredje mediesektorn till att yttrandefriheten vidgas och demokratin stärks. '

Har vi politiker som kan se utanför landets gränser och som vågar tänka i nya banor? Det räcker inte med att enbart digitalisera medierna. En modern struktur för det svenska radio- och tv-landskapet behövs.


Christer Hederström; medieutredare och redaktör samt styrelseledamot i Radioakademin och CMFE.

www.cmfe.eu www.communitymedia.eu www.communitymedia.se

Min radio, precis som jag vill ha den!

Genom att digitalisera radion öppnas möjligheten att skapa egna radiokanaler. Den digitala radiomottagaren ska ha ett lätthanterligt program med vilket jag skapar mina personliga kanaler, eller redigerar de förinställda. Jag kan välja vilka program jag vill höra och med vilken musik, om jag nu vill ha musik. På detta sätt har jag kontroll över min egen radio, vad jag ska lyssna på och när.

Nyheterna är en viktig del, radion kan snabbt nå ut med nyheter till folket. Men jag har alltid funderat på varför jag som är helt ointresserad av sport ska behöva lyssna på den. Med framtidens radio slipper jag det. Jag väljer själv hur ofta och vilka nyheter som ingår i min kanal. Fördjupningar, sammanfattningar eller lite av båda? Det är upp till mig.

För att allt detta ska vara möjligt krävs digitala utsändningar av all radio eftersom man då får plats med alla slingor av musik, program och nyheter som går runt. Samtidigt som man gör den digitala övergången tycker jag att radion ska marknadsföras som ett märke och livsstil. Vilka program och vilken musik jag brukar ha i min kanal kan vara anslutet till sociala medier som Facebook, kanske ska min radio börja spelas direkt när du besöker min presentation.

Kommunikation mellan studio och lyssnare är viktig. Den både engagerar och förbättrar. Några av mina förslag är: fler program med möjlighet att höra av sig till, öppna redaktionsmöten och Creative Commons-licenser, alltså tillstånd att ladda hem och förändra radioprogram utan att tjäna pengar på det.

Jag tror alla dessa förändringar skulle minska illegal nedladdning av musik eftersom det med en personlig radio är mycket enkelt att lyssna på den musik man vill precis när man känner för det. Jag tror att en personlig radio skulle bli mycket attraktiv för alla parter. Radiolyssnandet skulle öka vilket i slutändan ger förbättrad kvalité på program och nyheter.

Tack vare dagens radio blir mina vardagssysslor roliga, men den gamla apparaten behöver en uppiggande förändring. Jag hoppas den snart är här, min personliga radio, precis som jag vill ha den!

Vill läsa hela min idé kan du ladda hem den från Teracoms hemsida.

Jonas Anghammar, student och stipendiat

Behövs reklamen i de nya medierna?

Det finns de som tror att reklamen försvinner i det nya medielandskap som växer fram. Internets tidiga visioner tecknar bilden av människan som en automat. En person som söker sig fram på rationellt vis. Som navigerar genom världen på ett analytiskt, metodiskt och skeptiskt sätt. Som enbart söker relevant information som grund för sina beslut. Som har förmågan att uppskatta det sanna världet av de möjligheter vi ställs inför. Och som medvetet och logiskt väger fördelar och nackdelar mot varandra vid varje val som hon ställs inför. I den här visionen är reklamen överflödig.

Men visionen är fel. Den grundar sig på en gammal syn på både ekonomi och människan.

Snarare har de kommersiella berättelserna blivit en del av våra liv och noggrant vävts in i vårt samhälle. Om den försvann över en natt skulle vi hamna i en ekonomisk kris så djup att vi förmodligen aldrig skulle komma ur den. I det perspektivet framstår den nuvarande finanskrisen som en ynklig vindpust.

I det ekonomiska perspektivet behövs alltså reklamen. Men hur står det till med reklamen sett i det mänskliga perspektivet? Har reklamen något existentiellt värde?

De flesta är övertygade om att reklamen förpestar vår tillvaro, den inkräktar våra privata rum, den förolämpar oss och avbryter vår konversation och våra tankar. Den får allt svårare att överleva eftersom vi som konsumenter fått större makt att värja oss från den – samtidigt som den lilla bit av reklamkakan som bygger framgångsrika, starka varumärken vinner i kraft. Hur den vinnande reklamen konkret kommer att se ut i framtiden återstår att se. Helt säkert är att den måste möta våra krav på nyskapande, på praktiska fördelar, psykologisk nytta, kulturell samhörighet och moderna myter. Till och med kärlek.

Faktum är att varumärken fyller en allt viktigare roll för oss. När de väl har skapat sig ett existensberättigande avlastar de oss från den ansträngande och energikrävande ångesten att välja ur den kakafoni av kommersiella lockrop som möter oss dagligen. Då får de kraften att skapa stamtillhörigheter, mening, mod och inspiration som lyfter oss till bättre versioner av oss själva.

Om vi leker med tanken att den nyttiga och användbara reklamen plötsligt skulle försvinna, skulle vi sannolikt bli dömda till att irra omkring som vilsna, otrygga själar i en tom och kall värld. Vi skulle sakna fotfäste, sammanhang, tillhörighet och något att tro på och inspireras av. Därför att bra reklam bygger på en berättartradition som vi burit inom oss ända sedan vi hoppade ner från träden. Bra reklam skapar nämligen samtal som är livsnödvändiga för vår psykiska hälsa. Och för att överleva i de nya medierna krävs att samtalen bygger på ett drama eller en konflikt som gör dem värda att spridas.

Det är inget nytt. De starka varumärkena har redan börjat fläta sig in djupt i våra liv och är på god väg att ersätta våra trygghetssystem, liksom kyrkan, familjen och idrottslaget. De förvandlas mer och mer till ett slags nav som våra liv kretsar kring. Och någonstans i framtiden kommer tekniken ge oss en tillvaro där vi till och med har frigjort oss från våra vänner, en värld där vi twittrar oss fram som sociala lejon på en savann som befolkats av självdesignade, perfekta, ställföreträdande avatarer.

Det är möjligt att det låter som en dålig framtidsroman. Men tro mig, vi är delvis redan där. Och värre lär det bli. För problemet med den bästa reklamen – den vi vill ha – är att den är så infernaliskt svår att skapa. Den nyskapande reklamen har aldrig utgjort mer än max 10% av det totala reklamutbudet – och kommer heller aldrig att göra det. Vetenskapen kan inte ge oss något bra recept på kreativiteten, varje försök att fånga dess mystik slutar alltid i reduktionistiska konstruktioner som stjälper snarare än hjälper. För skapandets gåta har alltid lyckats glida undan alla former av processorienterad metodik.

Ja, den kreativa reklamen överlever. Den fortsätter leva för att den aldrig slutar att hitta nya sätt att förgylla vår tillvaro och nya sätt att berätta om dem oavsett vilka kanaler som står till buds. Därför att den alltid har ambitionen att växa till moderna myter som inspirerar oss till att ständigt vilja bli bättre. Därför att den stegvist kommer att förbättra våra liv och världen i övrigt. Reklamen är lika odödlig som människan själv.

Och skälet till det är mycket enkelt. Vi ser oss själva i den.


Per Robert Öhlin är författare, kommunikationskonsult och varumärkesstrateg. www.minegoestoeleven.com

De nya medierna knyter väljare och valda närmare varandra

Det fanns en tid när medborgarna Sverige var hänvisade till att skicka ett brev eller ringa till riksdagen för att beställa ett protokoll om de ville veta vad riksdagsledamoten från hemtrakten hade sagt i den där intressanta debatten. Tage Erlander lär ha hållit två presskonferenser per år under delar av sin tid som statsminister.

Det har hänt en del sedan dess. Internet har revolutionerat politikens villkor. Insynen är mycket större idag än för bara några år sedan. Idag kan varje riksdagsledamot i princip hålla daglig direktkontakt med väljarna. Då syftar jag på exempelvis via bloggar, nätbaserade sociala forum och twittrande.

Twittrande, eller mikrobloggande, är den senaste trenden bland politiker som kommunicerar på den digitala arenan. ”Önskar att få lite datortid nån gång idag...”, ”är på debatt på Folkoperan” och ”sitter på ett skumpigt tåg till Budapest. Ska på möte med utskottsordförande i parlamentet” är tre så kallade tweets av tre olika riksdagsledamöter som publicerats på Sveriges Twixdag.

Mikrobloggandet har fått kritik för vara innehållslöst och sakna politiska budskap. För mig är twittrandet som bloggar, det finns bra och det finns dåliga. Politiska budskap eller inte, twittrandet minskar avstånden mellan politiker väljare. Vilken väljare som helst kan kommunicera med en riksdagsledamot med Twitter. Detsamma gäller traditionella bloggar, även om ställtiderna vanligtvis är längre än för en mikroblogg.

Redan idag finns Youtube. Vilken riksdagsledamot som helst kan på sin blogg länka in ett tv-inslag där man själv medverkar. Eller publicera egenproducerade filmklipp, filmade med en mobiltelefon. Dessutom använder sig en del ledamöter av podcasting för att via webb-radio skapa opinion.

Vad nästa steg blir i den digitala utvecklingen är svårt att förutspå, men jag tror mycket på webb-tv där man genom att publicera korta filmklipp där man kommenterar eller debatterar kan skapa utrymme för att få ut sina budskap. Blir man inte inbjuden till en TV-debatt kan man se till att arrangera sin egen.

Obama var den politiker som på allvar länkade den politiska kampanjen med den nya tekniken. Till nästa val är jag övertygad om att också svenska politiker kommer att använda den tekniska utvecklingen i betydligt högre utsträckning. Politiker har allt att vinna på att komma närmare sina väljare, oavsett om det är som avatarer i Second Life eller i vänskapsförhållanden på Facebook. För det kan nog vara så, att genom att bli mer digitala kan politiker bli mer mänskliga. Och det är väl aldrig fel?

Anna König, Ledamot i Arbetsmarknadsutskottet (m)

Miljonprogrammens invånare i ofrivillig reklamskugga

Hur ska vi nå ut till invandrare och ungdomar som befinner sig i ”utanförskapets medieskugga”? Frågan har diskuterats och idéer har dryftats i diverse krönikor, inlägg och reportage i reklambranschens fackpress. De är många som vill nå dessa grupper med information om alltifrån – Jesus, socialism och fri företagsamhet till gympadojor, bilar, jeans och soffor.

Varför är så många marknadsförare som så ofta beklagar sig över hur svårt det är att nå ut till dessa (mål-)grupper inte mer pålästa eller angelägna till att göra nya försök till att nå ut med sina budskap i miljonprogrammen? Det hela är lite märkligt med tanke på de stora summor som finns att hämta. Dessutom har handel mellan människor alltid varit en väg till förståelse och kännedom om varandras behov och villkor. Jag är väl medveten om att det görs bra kampanjer som går hem i höghusen. Men då talar vi ofta om tv- eller radioreklam. Men vad händer på tidningsfronten eller webben? Problemet kan förvisso bero på att folk i miljonprogrammen inte har någon morgontidning eller inte köper kvällstidningar av tradition. Däremot finns Internet överallt. Dessutom har de flesta unga människor idag nya medievanor, oavsett klasstillhörighet eller etniskt ursprung, vilket innebär att de konsumerar nyheter och information via webben genom mobiltelefoner eller datorer i mycket större utsträckning än via tryckta medier.

Förutom ovanstående så tror jag avsaknaden av initiativ från marknaden beror på primärt två saker; rädsla och okunskap. Rädslan består i att man är orolig för att det ska bli fel. Fel formulerat, fel paketerat och fel placerat. Okunskapen är släkt med den redan nämnda rädslan - hur ska vi göra för att nå ut, hur ska vi paketera vårt budskap och i vilket format?

Svaret är enklare än man kan ana. Dessa individer i miljonprogrammen har samma drömmar, behov och mål som de flesta av oss. De är också svenskar men behöver ibland nås på ett annat språk än just svenska. De har inte alltid samma valmöjligheter, metoder och resurser som "kidsen" runt Stureplan. Men hur många av oss ordinära hårt arbetande löneslavar med studie- eller bostadslån har det? Miljonprogrammens individer är många, många fler än inneklickarna i storstädernas centrum. Dock finns det en hake, något som utanförskapet fört med sig. Det finns en misstro mot etablissemanget, mot de som har det bättre. Mot ”Svennen” som producerar och kapitaliserar. Fördomar färdas i bägge riktningarna.

Men det finns faktiskt en lösning, en trovärdig väg in till denna gigantiska grupp av individer som konsumerar och som vill vara med på samma villkor i shopping-racet, som vill bli uppvaktade med samma finess och kreativitet som de som har svenska språket som ett naturligt modersmål. Det finns ett nytt forum som har miljonprogrammens röst och respekt, med relevant redaktionellt innehåll och läsarnas tillit. Lösningen stavas www.gringo.se

Mattias Tönnheim, pr-konsult och grundare Samurai PR

Öppen pr-bransch ger trovärdighet och stolthet

Allt fler som vill uppmärksammas av omvärlden upptäcker pr som en stark kanal
I en undersökning som Sveriges annonsörer nyligen genomförde bland sina medlemmar utsågs pr tillsammans med internet som 2009 års stora vinnare. Trots branschens korta historia och lågkonjunktur står många kunder fortfarande på kö för att lära sig mer om pr och dess verktyg.
Men vad är pr, och vad är det för typer som pysslar med pr egentligen?

Pr-branschen brottas med problem
Samtidigt som vi spås en ljusnande framtid så brottas vi med pr-konsulter och byråer som vill lägga locket på och inte redovisa sina arbetsredskap eller agendor. Vad vi som pr-konsulter gör blir då mystiskt och svårt att förstå för både kunder och för den breda allmänheten. Det avspeglas bland annat i att man fortfarande år 2009 kan läsa avslöjande artiklar om hur personer eller företag tar in pr-konsulter, och att det skildras som något fult och oetiskt. Aldrig att den kritiken skulle yttras när samma arbete utförs från pressavdelningar på storföretag och intresseorganisationer.

Pr-jobbet är ett hantverk
Vi vet hur vi ska få politiker och beslutsfattare att lyssna och journalister att öppna mejlboxen och ta in våra tips. Vi ser till att de har ett bra underlag för beslut eller publicering, men i slutändan är det inte vi som pr-konsulter som tar besluten eller som skriver artiklarna. När vi har ont i en tand går vi till tandläkaren. När våra kunder behöver hjälp med nå ut med sina budskap går de till oss. Svårare än så är det inte. Många av oss har lång och bred utbildning och bred arbetserfarenhet bakom oss som gör oss till goda rådgivare, något vi är stolta över.

Vi lever i en demokrati, vilket också är grunden för vårt arbete
Vi har en fri och oberoende press och folkvalda politiker som tar egna beslut. Utan dessa grundbultar skulle vi som pr-konsulter inte ha något jobb. Vi är en legitim del av det demokratiska samhället. Föreställningen att pr-branschen skulle göra mer skada än nytta i vår demokrati vilar på okunskap som göds av bristen på transparens. Varför brottas vår bransch då fortfarande med en hyschhysch-mentalitet?

En del av förklaringen kommer från branschen själv
Pr-konsulter som värnar om onämnbara kunder, hemliga lobbyister och dolda agendor. Det finns många exempel som visar att stängt går före öppet. Visst är vi unika och har unik kunskap, men inte så unika att vi inte tål öppenhet. Vi kan berätta vilka vi jobbar för, redovisa våra agendor och vi jobba öppet och reglerat. Hemlighetsmakeri leder till att media tror att vi har något att dölja, medan öppenhet leder till trovärdighet.

En sluten pr-värld bidrar till hemlighetsmakeri som skadar vår bransch
Det är vår egen trovärdighet det handlar om, och våra möjligheter att utvecklas som bransch. Låt oss alla bidra till en öppen och avdramatiserad pr-bransch, där transparens är en heder, och där våra kunder är stolta över oss.

Karin Pontén

Ordförande Svenska pr-företagen och stolt pr-konsult tillika vd för Vår pr-byrå

Journalistik och politik i förändring

Den svenska medievärldens värdegrunder bygger på ett historiskt starkt socialt ansvar där den fria marknaden länge förvägrades att överta greppet om en informationstörstande allmänhet. En djupt rotad public service-tradition har fungerat som ett viktigt fundament kring uppbyggnaden av och värnandet om välfärdssamhället.
Journalistiken i public service-televisionen, framförallt inom nyhetsgenren, har förvisso genomgått strukturella såväl som innehållsmässiga förändringar, men hela tiden präglats av en kärna av upplysning och folkbildning. Detta blir framförallt väldigt tydligt i den politiska tv-journalistiken.

I min kommande doktorsavhandling, vilken kretsar kring hur den traditionella partipolitiken framställts i SVT:s inrikespolitiska nyhetsbevakning under perioden 1978-2005, aviseras dock viktiga förändringar. I synnerhet framträder en ökad journalistisk illojalitet och misstro gentemot politiker. Under 1970-talet framstod politiker som en central kunskapskälla där de fick lång tid på sig att föra fram budskap. Det journalistiska granskningsidealet hade förvisso börjat rota sig men en stark pedagogisk ton genomsyrade ändå nyhetssändningarna och politikern tilläts prata utan frekvent redigering. Dagens politiska tv-journalistik visar hur en ökad journalistisk aktivitet i just redigering av tv-nyhetsinslag skapar en distans mellan såväl journalistik och politik, men även mellan politiker och allmänhet. Lösryckta citat och uttalanden klipps samman i en journalistisk mall eller berättelse och den djupare analysen av politiken går förlorad. Tv-journalistiken prioriterar att försöka beröra tittaren snarare än att nyanserat informera. Detta bidrar med all säkerhet till en ökad misstro bland allmänheten gentemot den politiska sidan. En möjlig konsekvens av detta kan vara det ökade engagemang i alternativa politiska och sociala rörelser som under senare år snabbt vuxit fram på ett globalt plan.

Övergången från ett tidigare sällan ifrågasatt välfärdssamhälle till det neoliberala marknadsstyrda samhället innebär en historiskt sett väldigt stor maktförskjutning. Den innefattar politiska och sociala faktorer som i viss mening saknar motstycke i svensk historia. Samtidigt som denna maktförskjutning sker, vill jag påstå att liknande tendenser sker i relationen mellan politik och journalistik. När medierna tar makten över ordet från den kunskapsorienterande institution som politiken länge fungerat som, placeras medborgarna mitt emellan. För journalistiken väcks frågor om dess förmåga till att idag kunna omvärdera sin egen position i den politiska kommunikationen. Ett samhälle där samspelet mellan människor och institutioner bygger på förtroende och öppenhet kräver en journalistik som aktivt befruktar dessa ideal. Nyhetsjournalistiken är i ständig förändring och måste betraktas som en produkt av sin samtid. En debatt om hur främjandet av ett väl fungerande samspel mellan medborgare, journalistik och politik är därför nödvändig oavsett vid vilken tid den förs.

Michael Krona, doktorand i Medie- och kommunikationsvetenskap och Filmvetenskap vid Lunds Universitet

När Wikipedia blir Allsång på Skansen

Som ivrig TV-tittare och wikipedian jämförde jag en gång det fria uppslagsverket Wikipedias utveckling med två TV-serier. Fram till omkring 2008 påminde Wikipedia om Star Trek : man färdades djärvt dit ingen färdats tidigare. Ingen hade tidigare startat ett projekt som i stort sett gick ut på att ge bort kunskap gratis - och att få massor av folk att bidra med den kunskapen gratis. I alla fall inte utan att misslyckats. Wikipedia var dock inget misslyckande; tvärtom.

Som en av de tio mest besökta webbplatserna i världen, som helt reklamfri tack vare tusentals donationer och som en massrörelse med omkring 12 miljoner skribenter, kan Wikipedia inte sägas vara annat än en framgång. Vissa gillar Star Trek för dess utopiska visioner och lättsamma äventyrlighet. Andra kritiserar den för att vara naiv och ytlig. Inte helt olikt Wikipedia.

Men omkring 2008 eller kanske under andra halvan av 2007, började bilden av Wikipedia förändras. Den cowboymentalitet som hittills rått, började så småningom ersättas av lag och ordning, ungefär som nybyggarstaden i TV-serien Deadwood - fast utan svärorden. På Wikipedia startade massor av kvalitetsprojekt, från att förlänga de kortaste artiklarna till att lägga till källor till att göra artiklarnas utseende standardiserade. På svenskspråkiga Wikipedia sammanföll det här väl med att föreningen Wikimedia Sverige grundades. Wikimedia Sverige är en lokal stödförening till den ideella stiftelse som driver bl.a. Wikipedia. Föreningen har sedan hållit sådana evenemang som tvådagarskonferensen Wikipedia Academy, där forskare och wikipedianer möttes och lärde av varandra. Liknande projekt finns runt om i världen och är en del av Wikipedias Deadwood-fas.

Nu vill jag inte få det att låta som att Wikipedias Star Trek-fas var helt laglös. Precis som i Star Trek finns det ett prime directive i form av fem grundprinciper. Det finns också massor av verktyg för att hantera kvalitetsfrågor . Däremot var det först i Deadwood-stadiet som kritiken från press och allmänhet började handla om att felen i Wikipedia var chockerande, d.v.s. överraskande. Folk förväntar sig numera att Wikipedia ska gå att lita på, på gott och ont. Självklart sysslar Wikimedia Sverige just därför mycket med att undervisa folk i vanlig källkritik. Det förtroendet som Wikipedia börjar få, föder dock en annan fråga: vad kommer härnäst?

Vilken TV-serie liknar Wikipedias nästa utvecklingssteg? Vissa ser risken att Wikipedia kommer att bli som The Big Bang Theory: en serie som man antagligen uppskattar mest om man är forskare och/eller geek. Tecken som tyder på detta är den stämning som kan vara rent fientlig mot det "patrask" som tidigare skrivit artiklarna. Andra tror snarare att Wikipedia står på randen att bli som Vita huset, där USA:s presidents stab kämpar för att få fantastiska saker gjorda medan motståndarna attackerar från höger och vänster. Själv lutar jag åt ett helt annat håll. För det första tror jag, för att travestera Churchill, att vi inte har sett slutet på Deadwood-eran, eller ens början på slutet. Det här är möjligen slutet på början. Bara vi inom Wikimedia Sverige har många kvalitetsprojekt på gång och den trenden kan man se på flera språkversioner av Wikipedia. För det andra lutar jag snarare åt att Wikipedia kommer att byta genre än att bara välja ny dramaserie. Wikipedia byter nog från färdigskrivna manus till det folkliga i Allsång på Skansen där alla från farmor till yngsta barnbarnet vet vad Wikipedia är, och åtminstone har gjort sin första redigering.

Eller som Jimmy Wales, Wikipedias grundare, uttryckte det: ”Tänk dig en värld där varje person ges tillgång till hela mänsklighetens samlade kunskap. Det är det vi gör.”


--- Lennart Guldbrandsson har skrivit på Wikipedia sedan 2005, är dess presskontakt och ordförande i Wikimedia Sverige. 2008 kom hans bok *"Så fungerar Wikipedia" på HEXA förlag. Till vardags är Lennart Guldbrandsson manusförfattare och manusdoktor.

Marknätets framtid och dess utmaningar

Den övergripande utmaningen för marknätet är att utnyttja det något begränsade frekvensutrymmet till fullo. Marknätet måste också utvecklas kontinuerligt och erbjuda nya tjänster. Den stora fördelen är förutom enkelhet den mobilitet som marknätet kan erbjuda. På sikt kan marknätet också utnyttjas för en rad nya tjänster: HDTV, mobil-tv (frimärks-tv) med mera.

Alla vill ju ha bättre bild, men det råder förvirring om vad som är HDTV och varför. Det finns en massa olika namn och begrepp som är mer förvirrande än klargörande för konsumenten. Till exempel LCD, 720p, Plasma, Digital TV, Full HD med mera med mera. Men det som spelar roll för konsumenten är bildkvaliteten, inte vad funktionen kallas!

Samtidigt som HDTV i marknätet ska göras till verklighet i största möjliga mån måste marknätet hushålla med frekvensutrymme. Att parallellt sända kanaler i SDTV och HDTV under en lång tid kan bli väldigt dyrt. Det skulle innebära dubbla transmissions- och rättighetskostnader.

Att ”gå över” till HD kräver också väldiga teknikinvesteringar. Och reaktionen bland konsumenterna vid en sådan övergång ska inte underskattas.

Teracom har därför en blandad strategi, en gyllene medelväg där bildupplevelsen står i centrum. Ny teknik skall paketeras och introduceras på så sätt att konsumenten inte ”känner av teknikskiften.

Idag finns SVT HD i marknätet och flera HD-kanaler kommer de närmaste åren. Samtidigt måste kvaliteten på SDTV-kanalerna förbättras så att alla får bästa möjliga bildkvalitet. Vi vill också kunna erbjuda Push Video On Demand-lösningar.

Men det krävs ny teknik för att hantera det ändliga frekvensutrymmet. Det handlar bland annat om att göra full nytta av MPEG-4 tekniken, som kan komprimera bildinformation upp till 50 procent mer effektivt än den nuvarande MPEG-2 tekniken. Det handlar också om DVB-T2 som bland annat innebär en kapacitetsförbättring på 50 procent.

På sikt kan detta innebära att HDTV blir standard-TV och det som nu är standard-TV bli ”mobil-TV ready”. Allt inom ramen för Super-Multinätet.

Magnus Ahxner, Affärsutvecklare på Teracom

Bloggbävningen revisited: innebär viral politik mer demokrati?

När Blogge Bloggelito myntade ordet bloggbävning en knapp vecka innan riksdagen skulle fatta beslut om införandet av en ny signalspaningslag fick vi också en standardberättelse om hur denna händelse skulle tolkas:

Etablissemanget i form av politiker och gammelmedia hade kommit överens om att förtiga för folket att staten tänkte införa ett övervakningssamhälle smygvägen. Anförd av några oförtröttliga dissidenter genomfördes då en spontan mobilisering där budskapet spreds genom sociala nätverk via bloggar, Wikipedia, sociala nätverkssajter, YouTube och SMS-kedjor som till slut gav genomslag i de traditionella medierna.

Den reaktion som följde bevisade att viral politik existerar och fungerar i Sverige idag. Vem som helst kan med hjälp av modern kommunikationsteknologi starta en politisk kampanj med utgångspunkt i den egna bekantskapskretsen och välta en regering över ända.

Folkstyret förverkligat? Nja. Att kampanjen mot FRA-lagen blev så framgångsrik beror på att det var i de rätta nätverken som budskapet spreds. Kampanjen stöddes av vitala delar av det politiska etablissemanget: Timbro och Ordfront, Svenskt Näringsliv, samtliga sju riksdagspartiers ungdomsförbund, tre riksdagspartier och Piratpartiet.

Det var också en fråga som lätt kunde paketeras för viral spridning. Även om den komplicerade diskussionen kring konflikten mellan privatlivets helgd och statens intresse av en fungerande underrättelsetjänst fanns i bakgrunden, kunde kampanjens budskap reduceras till: "Staten vill läsa dina email!" Slutligen överskred FRA-frågan höger-vänster-dimensionen i svensk politik, vilket fick aktivister från alla kanter att bilda front.

För det första måste man alltså modifiera berättelsen om FRA-kampanjen som en historia om den lilla människans kamp mot etablissemanget. Snarare var det en kamp inom etablissemanget. För det andra gör frågans unika karaktär att samma framgång förmodligen bara kan upprepas i en särskild typ av politiska frågor.

Viral politik innebär alltså inte nödvändigtvis mer demokrati i betydelsen mer jämlikt politiskt deltagande, och kan inte heller ses som en quick fix för att lösa den representativa demokratins alla problem.

Däremot är uppkomsten av politisk mobilisering via sociala nätverk hjälpta av digital kommunikation en av de viktigaste samhällsförändringarna överhuvudtaget de senaste decennierna. Det är forskningens - och journalistikens - uppgift att kartlägga, beskriva, förstå och förklara den utvecklingen och vad den betyder för demokratin.


Nils Gustafsson
doktorand i statsvetenskap, bloggar på nilsgustafsson.blogspot.com

Förbjud konkurrens – eller?

Igår var sista dagen att leverera in synpunkter på Kommissionens rapport om hur Public Service får konkurrera på nätet.

Skälet till att kommissionen arbetar med frågan är att bland annat BC anses har utvecklat sig (med hjälp av statligt stöd) på ett sätt som konkurrerat ut viss lokalpress i England. Vi i Sverige har inte samma situation. Vi har inte ett Public Service som får vara lika reklamfinansierat (för viss finansiering har även Sverige via sponsring), men naturligtvis finns det en risk att även svensk press konkurrensutsätts av hur exempelvis SVT utvecklar sig på nätet. Jag vill förbjuda konkurrens, med utropstecken till och med, hävdar därför Public Service idag i SvD.

Det är tydligen läskigt att TU varit så tydliga i att vi vill ha tydliga spelregler för HUR konkurrensen ska ske. Man får inte glömma att Public Service konkurrerar med statligt stöd på en marknad där andra aktörer konkurrerar på rent kommersiella villkor. De kommersiella villkoren för tidningar bygger på räckviddssiffror för bland annat nätet. Därför vill vi att det ska vara tydligt på vad sätt Public Service ska få utöka sin verksamhet på nätet. Man har ett uppdrag att säkerställa ”de demokratiska, sociala och kulturella behoven i varje samhälle”

Men vad betyder det? Om man exempelvis har ett program om mat, hur mycket extramaterial (som inte ingår i programmet som sänds) ska anses ingå i PS-uppdraget? Recepten, hemma-hos reportage hos kocken, röstning om kock-knivar osv ? Allt extramaterial läggs antagligen ut för att man vill att tittarna ska vilja vara på deras hemsida, varför lägger man annars ut det? Men om tittarna är där riskerar nyhetssajterna att förlora i räckvidd, och därmed annonsintäkter. Det är helt klart att public service-sajter konkurrerar med framför allt regionala tidningars sajter. Om det är på innehållet i deras programverksamhet är det bara en bra konkurrens, men om man går utöver sitt public service-uppdrag innebär det en snedvridning av konkurrensen.

Var går gränsen för uppdraget?

Det är det vi på TU vill ha svar på. Inte förbjuda konkurrensen!

Anna Serner, VD på TU

När jag blev digital turist för en dag

För dagens barn och unga är de digitala medierna knappast några nyheter. De utgör snarare deras naturligaste mötesplatser. Vi har gått igenom ett skifte där en stor del av tekniken har digitaliserats – och denna förändring har också givit oss ett delvis nytt sätt att kommunicera och tänka.

Att använda ordet ”nya medier” ger till att börja med en tydlig signal om var på åldersskalan man befinner sig. För dagens unga är nya medier vardagstjänster. De är födda in i den digitala kommunikationskulturen – vi andra gör så gott vi kan!

Skälet till att ta upp detta, när jag fick möjlighet att skriva ett inlägg på denna blogg, är att det är angeläget för oss att veta hur barn och barn och unga agerar i mediesamhället, inte minst därför att det har betydelse för hur vi kan stärka deras kultur och möjligheter att ta del av den.

Förutom att värna kulturarvet och förbättra villkoren för den nyskapande kulturen är nämligen ett av mina huvuduppdrag att stärka barns och ungas rätt till kultur. Jag är övertygad om att tidiga kulturupplevelser och eget skapande är en förutsättning för att barn och unga ska efterfråga kultur också när de blir vuxna. Kulturen är släkt med fantasin och fantasin är avgörande för att kunna förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Därmed kan kulturen också stärka demokratin!

I den kulturpolitiska budgeten för 2009 gör vi särskilda satsningar för att stärka barn och unga som framtidens mediekonsumenter - eller lika gärna - medieproducenter.

En annan viktig satsning är Skapande skola. Varje år satsas 55 miljoner kronor på att stärka barns och ungas rätt till kultur i hela landet och öka samarbetet mellan skolan och det professionella kulturlivet.

Även i denna digitala tidsålder behövs klassiska kunskaper. Vi gör en särskild satsning på att stärka elevernas basfärdigheter i läsning, skrivande och räkning. Kunskaper vi alla behöver; unga och gamla, analoga och digitala.

De flesta av oss – åtminstone vi som passerat 30 – blir nog aldrig mer än digitala besökare eller turister. Även om vi gör allt för att upptäcka och behärska detta nya medieuniversum, är vi inte födda in i den här kommunikationskulturen. Däremot kan vi försöka behärska och förstå den bättre. Och det är viktigt att våra barn och unga känner att vi är intresserade av deras situation och verklighet.

Därför ordnade kulturdepartementet för några veckor sedan en nordisk konferens i Göteborg, med avsikten att bredda diskussionen om de digitala medieformerna. Det var en informativ och rolig dag som gav många nya inblickar i en för oss delvis ny värld. Vi fick bekanta oss med olika fenomen som engagerar barn och unga – allt från bloggar, mobilsajter, chattar, onlinespel, communities, virtuella världar med mera.

De digitala medierna har skapat en kultur som ger stort utrymme för kreativitet, sociala kontakter över nationsgränser och nya, identitetsskapande uttrycksformer. Internet har vidgat horisonterna och givit ungdomar nya möjligheter. Men hur? Vad är det våra barn och unga sysslar med där framför skärmen? Vad tittar de på för något? Vilka möter de? De frågorna tycker jag alla vuxna behöver lägga mer tid på.

För detta digitala universum är skapande och utvecklande. Men vi måste också uppmärksamma sårbarheten och utsattheten i detta medielandskap. Vuxenvärlden bör möta de unga på den arena där de befinner sig och försöka tala deras språk, helst med liknande kunskaper och begreppsapparat.

Då lägger vi grunden för bättre beslut som rör barn och unga och deras verklighet. Då kan vi skapa visioner där den yngre generationen spelar huvudrollen. För det är de som är framtiden.


Lena Adelsohn Liljeroth, Kultur- och idrottsminister