Bloggbävningen revisited: innebär viral politik mer demokrati?

När Blogge Bloggelito myntade ordet bloggbävning en knapp vecka innan riksdagen skulle fatta beslut om införandet av en ny signalspaningslag fick vi också en standardberättelse om hur denna händelse skulle tolkas:

Etablissemanget i form av politiker och gammelmedia hade kommit överens om att förtiga för folket att staten tänkte införa ett övervakningssamhälle smygvägen. Anförd av några oförtröttliga dissidenter genomfördes då en spontan mobilisering där budskapet spreds genom sociala nätverk via bloggar, Wikipedia, sociala nätverkssajter, YouTube och SMS-kedjor som till slut gav genomslag i de traditionella medierna.

Den reaktion som följde bevisade att viral politik existerar och fungerar i Sverige idag. Vem som helst kan med hjälp av modern kommunikationsteknologi starta en politisk kampanj med utgångspunkt i den egna bekantskapskretsen och välta en regering över ända.

Folkstyret förverkligat? Nja. Att kampanjen mot FRA-lagen blev så framgångsrik beror på att det var i de rätta nätverken som budskapet spreds. Kampanjen stöddes av vitala delar av det politiska etablissemanget: Timbro och Ordfront, Svenskt Näringsliv, samtliga sju riksdagspartiers ungdomsförbund, tre riksdagspartier och Piratpartiet.

Det var också en fråga som lätt kunde paketeras för viral spridning. Även om den komplicerade diskussionen kring konflikten mellan privatlivets helgd och statens intresse av en fungerande underrättelsetjänst fanns i bakgrunden, kunde kampanjens budskap reduceras till: "Staten vill läsa dina email!" Slutligen överskred FRA-frågan höger-vänster-dimensionen i svensk politik, vilket fick aktivister från alla kanter att bilda front.

För det första måste man alltså modifiera berättelsen om FRA-kampanjen som en historia om den lilla människans kamp mot etablissemanget. Snarare var det en kamp inom etablissemanget. För det andra gör frågans unika karaktär att samma framgång förmodligen bara kan upprepas i en särskild typ av politiska frågor.

Viral politik innebär alltså inte nödvändigtvis mer demokrati i betydelsen mer jämlikt politiskt deltagande, och kan inte heller ses som en quick fix för att lösa den representativa demokratins alla problem.

Däremot är uppkomsten av politisk mobilisering via sociala nätverk hjälpta av digital kommunikation en av de viktigaste samhällsförändringarna överhuvudtaget de senaste decennierna. Det är forskningens - och journalistikens - uppgift att kartlägga, beskriva, förstå och förklara den utvecklingen och vad den betyder för demokratin.


Nils Gustafsson
doktorand i statsvetenskap, bloggar på nilsgustafsson.blogspot.com

Förbjud konkurrens – eller?

Igår var sista dagen att leverera in synpunkter på Kommissionens rapport om hur Public Service får konkurrera på nätet.

Skälet till att kommissionen arbetar med frågan är att bland annat BC anses har utvecklat sig (med hjälp av statligt stöd) på ett sätt som konkurrerat ut viss lokalpress i England. Vi i Sverige har inte samma situation. Vi har inte ett Public Service som får vara lika reklamfinansierat (för viss finansiering har även Sverige via sponsring), men naturligtvis finns det en risk att även svensk press konkurrensutsätts av hur exempelvis SVT utvecklar sig på nätet. Jag vill förbjuda konkurrens, med utropstecken till och med, hävdar därför Public Service idag i SvD.

Det är tydligen läskigt att TU varit så tydliga i att vi vill ha tydliga spelregler för HUR konkurrensen ska ske. Man får inte glömma att Public Service konkurrerar med statligt stöd på en marknad där andra aktörer konkurrerar på rent kommersiella villkor. De kommersiella villkoren för tidningar bygger på räckviddssiffror för bland annat nätet. Därför vill vi att det ska vara tydligt på vad sätt Public Service ska få utöka sin verksamhet på nätet. Man har ett uppdrag att säkerställa ”de demokratiska, sociala och kulturella behoven i varje samhälle”

Men vad betyder det? Om man exempelvis har ett program om mat, hur mycket extramaterial (som inte ingår i programmet som sänds) ska anses ingå i PS-uppdraget? Recepten, hemma-hos reportage hos kocken, röstning om kock-knivar osv ? Allt extramaterial läggs antagligen ut för att man vill att tittarna ska vilja vara på deras hemsida, varför lägger man annars ut det? Men om tittarna är där riskerar nyhetssajterna att förlora i räckvidd, och därmed annonsintäkter. Det är helt klart att public service-sajter konkurrerar med framför allt regionala tidningars sajter. Om det är på innehållet i deras programverksamhet är det bara en bra konkurrens, men om man går utöver sitt public service-uppdrag innebär det en snedvridning av konkurrensen.

Var går gränsen för uppdraget?

Det är det vi på TU vill ha svar på. Inte förbjuda konkurrensen!

Anna Serner, VD på TU

När jag blev digital turist för en dag

För dagens barn och unga är de digitala medierna knappast några nyheter. De utgör snarare deras naturligaste mötesplatser. Vi har gått igenom ett skifte där en stor del av tekniken har digitaliserats – och denna förändring har också givit oss ett delvis nytt sätt att kommunicera och tänka.

Att använda ordet ”nya medier” ger till att börja med en tydlig signal om var på åldersskalan man befinner sig. För dagens unga är nya medier vardagstjänster. De är födda in i den digitala kommunikationskulturen – vi andra gör så gott vi kan!

Skälet till att ta upp detta, när jag fick möjlighet att skriva ett inlägg på denna blogg, är att det är angeläget för oss att veta hur barn och barn och unga agerar i mediesamhället, inte minst därför att det har betydelse för hur vi kan stärka deras kultur och möjligheter att ta del av den.

Förutom att värna kulturarvet och förbättra villkoren för den nyskapande kulturen är nämligen ett av mina huvuduppdrag att stärka barns och ungas rätt till kultur. Jag är övertygad om att tidiga kulturupplevelser och eget skapande är en förutsättning för att barn och unga ska efterfråga kultur också när de blir vuxna. Kulturen är släkt med fantasin och fantasin är avgörande för att kunna förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Därmed kan kulturen också stärka demokratin!

I den kulturpolitiska budgeten för 2009 gör vi särskilda satsningar för att stärka barn och unga som framtidens mediekonsumenter - eller lika gärna - medieproducenter.

En annan viktig satsning är Skapande skola. Varje år satsas 55 miljoner kronor på att stärka barns och ungas rätt till kultur i hela landet och öka samarbetet mellan skolan och det professionella kulturlivet.

Även i denna digitala tidsålder behövs klassiska kunskaper. Vi gör en särskild satsning på att stärka elevernas basfärdigheter i läsning, skrivande och räkning. Kunskaper vi alla behöver; unga och gamla, analoga och digitala.

De flesta av oss – åtminstone vi som passerat 30 – blir nog aldrig mer än digitala besökare eller turister. Även om vi gör allt för att upptäcka och behärska detta nya medieuniversum, är vi inte födda in i den här kommunikationskulturen. Däremot kan vi försöka behärska och förstå den bättre. Och det är viktigt att våra barn och unga känner att vi är intresserade av deras situation och verklighet.

Därför ordnade kulturdepartementet för några veckor sedan en nordisk konferens i Göteborg, med avsikten att bredda diskussionen om de digitala medieformerna. Det var en informativ och rolig dag som gav många nya inblickar i en för oss delvis ny värld. Vi fick bekanta oss med olika fenomen som engagerar barn och unga – allt från bloggar, mobilsajter, chattar, onlinespel, communities, virtuella världar med mera.

De digitala medierna har skapat en kultur som ger stort utrymme för kreativitet, sociala kontakter över nationsgränser och nya, identitetsskapande uttrycksformer. Internet har vidgat horisonterna och givit ungdomar nya möjligheter. Men hur? Vad är det våra barn och unga sysslar med där framför skärmen? Vad tittar de på för något? Vilka möter de? De frågorna tycker jag alla vuxna behöver lägga mer tid på.

För detta digitala universum är skapande och utvecklande. Men vi måste också uppmärksamma sårbarheten och utsattheten i detta medielandskap. Vuxenvärlden bör möta de unga på den arena där de befinner sig och försöka tala deras språk, helst med liknande kunskaper och begreppsapparat.

Då lägger vi grunden för bättre beslut som rör barn och unga och deras verklighet. Då kan vi skapa visioner där den yngre generationen spelar huvudrollen. För det är de som är framtiden.


Lena Adelsohn Liljeroth, Kultur- och idrottsminister