När Blogge Bloggelito myntade ordet bloggbävning en knapp vecka innan riksdagen skulle fatta beslut om införandet av en ny signalspaningslag fick vi också en standardberättelse om hur denna händelse skulle tolkas:
Etablissemanget i form av politiker och gammelmedia hade kommit överens om att förtiga för folket att staten tänkte införa ett övervakningssamhälle smygvägen. Anförd av några oförtröttliga dissidenter genomfördes då en spontan mobilisering där budskapet spreds genom sociala nätverk via bloggar, Wikipedia, sociala nätverkssajter, YouTube och SMS-kedjor som till slut gav genomslag i de traditionella medierna.
Den reaktion som följde bevisade att viral politik existerar och fungerar i Sverige idag. Vem som helst kan med hjälp av modern kommunikationsteknologi starta en politisk kampanj med utgångspunkt i den egna bekantskapskretsen och välta en regering över ända.
Folkstyret förverkligat? Nja. Att kampanjen mot FRA-lagen blev så framgångsrik beror på att det var i de rätta nätverken som budskapet spreds. Kampanjen stöddes av vitala delar av det politiska etablissemanget: Timbro och Ordfront, Svenskt Näringsliv, samtliga sju riksdagspartiers ungdomsförbund, tre riksdagspartier och Piratpartiet.
Det var också en fråga som lätt kunde paketeras för viral spridning. Även om den komplicerade diskussionen kring konflikten mellan privatlivets helgd och statens intresse av en fungerande underrättelsetjänst fanns i bakgrunden, kunde kampanjens budskap reduceras till: "Staten vill läsa dina email!" Slutligen överskred FRA-frågan höger-vänster-dimensionen i svensk politik, vilket fick aktivister från alla kanter att bilda front.
För det första måste man alltså modifiera berättelsen om FRA-kampanjen som en historia om den lilla människans kamp mot etablissemanget. Snarare var det en kamp inom etablissemanget. För det andra gör frågans unika karaktär att samma framgång förmodligen bara kan upprepas i en särskild typ av politiska frågor.
Viral politik innebär alltså inte nödvändigtvis mer demokrati i betydelsen mer jämlikt politiskt deltagande, och kan inte heller ses som en quick fix för att lösa den representativa demokratins alla problem.
Däremot är uppkomsten av politisk mobilisering via sociala nätverk hjälpta av digital kommunikation en av de viktigaste samhällsförändringarna överhuvudtaget de senaste decennierna. Det är forskningens - och journalistikens - uppgift att kartlägga, beskriva, förstå och förklara den utvecklingen och vad den betyder för demokratin.
Nils Gustafsson
doktorand i statsvetenskap, bloggar på nilsgustafsson.blogspot.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar